Presentation på Bokmässan Kronoberg, lördagen den 20 november 2021
”Amerikafararen”
En viss bondson steg år 1913 på amerikabåten i Köpenhamn, lämnande föräldrar och syskon kvar på gården. Tiden gick: veckor, månader, år. Ja, till och med decennier gick utan att det kom något livstecken från Carl, som han lovat. Vardagen gällde som förut, man hade att arbeta och slita med djur och natur. Föräldrarna dog så småningom och två bröder till Carl levde ensamma kvar på gården. En dag år 1963, alltså femtio år efter Carls avresa, kom det ett brev adresserat till brödernas far, som varit död i tjugosju år. Det var från Carl. Han ville komma hem och han behövde hjälp. Brevet som finns publicerat i Älmebodaboken 1986 lyder som följer:
jag ska nu skriva några ord, jag är vondering om ni är all right, jag är still here men jag likar till att go home hem, jag har varit här lang nog, jag har some trouble vith one leg men jag tror det vill be allright när jag komer herifrån (….ett par svårlästa rader…) jag är glad till att go home, jag är mad at myself för not skriva before but det är så hart for me att skriva jag hoppas all of you är alright, jag ska nu sluta min skriv.
Carl Carlsson
Oak forest Hospital 19 AB
Jag har för litet kläd, om ni kommer efter mig bring some byxor and 1 shirt and shoos.
Romanen ”Amerikafararen” har alltså verklighetsbakgrund. Carl var grannen på gården där jag växte upp, ett par generationer efter honom. Jag var sexton år och minns uppståndelsen när brevet kom. Han hade sen länge stått registrerad som ”obefintlig” i kyrkboken. Hur hade han haft det, var den stora frågan? Det fick vi inte veta. Min roman är ett fiktionaliserat svar på frågan.
Jag läser en bit av inledningen:
1963
Einar, bror till Carl, lät brevet gå runt.
”Tänk att han skrev till Nils Johan efter alla år. Hur kunde han tro att Nils Johan skulle finnas i livet?
”Och tänk att han kommit ihåg adressen i femtio år och inte skrivit förr.”
”Ja, att han inte skrivit förr.”
”Det verkar som att han glömt svenskan. Hälften står på engelska.”
”Det är ju inte konstigt.”
”Nä, det är inte konstigt.”
”Carl var känd som en spelevink, han ville inte göra värnplikten och inte gärna något annat heller, det sa alltid far.”
”Ja, han var en äventyrare, det har man hört. Tänk, så många gånger Maria gråtit.”
”Han verkar inte känna till att han inte finns”, vågade en yngling ett skämt med hänvisning till att det i kyrkboken stod ”obefintlig” efter Carls namn. Obefintlig, finns inte. Allvaret släppte och några började skratta.
”Man tror knappt att det är sant”, sa Erik, också bror till Carl, medan han bet av en mandelmussla.
Skicka kläder och hjälp mig att komma hem, stod det i brevet.
Einar log för sig själv bakom en stor trötthet, dukade av kaffekopparna efter grannarna och vädrade ut cigarröken. Konjaksflaskan satte han in i skafferiet. Inte mycket kvar. Han svalde de sista resterna direkt ur flaskan, grinade litet illa och ställde sig att fundera. Hur var Carl som människa? Tyckte han om konjak? Rökte han? Var han tjock eller smal? Hur såg han ut som gammal och kanske vithårig? Varför bad han dem att skicka pengar till kläder och skor?
Ett möjligt svar hittar vi som sagt i ”Amerikafararen”, där jag som författare låter Carl uppleva en tillvaro i Chicago under första halvan av 1900-talet. Parallellt i romanen löper kapitel om de hemma-varandes liv på gården under samma tid, en miljö jag själv väl känner till.
