Oj, vilken överraskning. Det gick att publicera. Jag trodde att bloggen var stendöd, så inte

 En dikt som Ho Chi Minh skrev när han i början av 1940-talet satt i ett kinesiskt fängelse, misstänkt av Chiang Kai-sheks hemliga polis för spioneri:

Nocturne

Rosen öppnar sig och rosen vissnar utan att veta vad en ros förmår. 

Den svagaste doft av ros kan förirra sig in i fängelset

och all världens orättvisor tjuter i fångens hjärta.

Igår dog mamma efter två dar på lasarettet i Växjö. Hon blev 97 år. Mamma började arbeta som tolvåring, blev bondhustru vid tjugo och hade sex barn runt trettio. Det blev arbete 365 dagar om året. Mamma tyckte om liv och rörelse, var med i föreningar, hade sommarbarn några år och köpte vid femtiofem år EU-moppe för att fara omkring som hemsamarit. Broderi blev en lugnare syssla. Mamma var klar i huvudet och behöll sitt intresse för omgivningen intill det oundvikliga slutet. Mamma var en power-kvinna.

  

 

”Mer än bara bra teater”?

 

 

 

 

Vad har ett mer än två tusen år gammalt drama att säga dagens människor? Finns det däri något evigt aktuellt eller är det gamla bara historiskt intressant? Måste det tidlösa göras tidsbundet för att locka en publik?

     Frågorna har blivit aktuella med anledning av ett par nyuppsättningar av det gamla dramat Antigone av greken Sophokles från fyrahundratalet före Kristus? Det är Dramaten i Stockholm och Teater Oberon i Vita bergen i samma stad som båda samtidigt har varsin version av det gamla dramat.

     Grundkonflikten i dramat är den enskilda människan i opposition mot lagen.

     Det är Antigone, en av gamle kung Oidipus fyra barn, som ger upphov till händelseutvecklingen och driver den framåt. Genom sitt sätt att följa en inre övertygelse tvingar hon fram ett motstånd hos den nye kungen, vilket i sin tur tvingar fram ödesdigra och tragiska konsekvenser. Vem har rätt och vem har fel, frågar man sig? Ingen ville ont, men det blev ont.

     Antigones båda bröder dog samtidigt i strid med varandra. Den ene ville försvara staten och den andre ville inta den. Den ene fick en värdig begravning men den andre ingen begravning alls.

     Kung Kreon, envåldshärskaren, påbjöd att den döde landsförrädaren skulle ligga direkt under den bara himlen. Men Antigone steg fram och hävdade allas rätt att begravas. Systern Ismene förfärades över Antigones mod och talade med vånda för att kungens ord måste följas. Antigone stod ensam och genomförde ensam sitt verk.

      Centralt är Antigones och Kreons möte öga mot öga;

      Den enes vilja mot den andras.

      Den enes makt mot den andras övertygelse.

     ”De gillar mig, som jag vill gillas av” trotsade Antigone.

      Uppfattning stod mot uppfattning. Båda hade rätt. Kungen måste som kung hålla ihop landet och Antigone måste utifrån sina känslor begrava sin bror.

     Såhär långt i dramat är det lätt att hitta paralleller i dagspolitiken;

     President Bush mot Saddam Hussein,

     Västerländska Fadime mot sin gamle far,

     israeler mot palestinier,

     människor som gömmer utvisningshotade  flyktingar mot polisen.

     Listan kan göras lång. Någon ville se den som i strid med lagen ger dödshjälp till en svårt sjuk i samma problematik. Tidningarna berättade nyligen om en son som hjälpte sin lidande mor att dö trots att han visste att det var förbjudet.

     Antigone utmärker sig genom att inte väja för straffet. Hon vet att döden är ofrånkomlig och går med auktoritet in i den grotta som ska gömma henne i evigheten. Och här kunde berättelsen ha slutat om Kreon hade varit enbart ond.

     Men något hände som gjorde att kungen förstod att han hade gjort fel när han dömde Antigone till döden.

     Tragiskt nog för sent.

    Antigone hade redan hunnit förenas med sin bror i dödsriket och fler skulle följa efter; Antigones tillkommande, som var Kreons egen son,  stack svärdet i sig  och i sorg däröver dog även hans mor, Kreons hustru.

     Så hade Kreon hävdat sin makt och i förtvivlan förlorat allt.

     Vad lär oss då detta?  Kungen måste hålla ihop landet och Antigone måste begrava sin bror. Vem kunde ha handlat annorlunda? 

     Vem kunde handla annorlunda av president Bush och Saddam Hussein, Fadime och hennes far, israeler och palestinier? Sonen till den dödssjuka modern?

     Den springande punkten i Antigone, dramats peripeti, kommer när kungen genom siaren blir medveten om att han inte har något folk att vara kung över om han låter Antigone gå i döden. Då faller hans bevekelsegrund att genom hårdhet hålla på lagen och han försöker för sent återkalla det beslut som blev allas olycka. Antigone hade segrat om än i Hades.

     Vad kan vara den springande punkten för dagens aktörer? 

    ”Iscensättningen vill uppenbarligen vara en startpunkt mer än bara ´bra´ teater” skriver kritikern Lars Ring i Svenska Dagbladet (10.3.03) om den aktuella uppsättningen på Dramaten i regi av Jasenko Selimovic.

      Jasenko Selimovic har fått kritik för att vara publikfriande genom sitt sätt att inleda med Göteborgskravallerna sommaren 2001 och för att populistiskt ha skurit i den ursprungliga kompositionen. Den samtidiga uppsättningen på Teater Oberon av Carl Seldahl i Vita bergen i Stockholm litar kanske inte heller på tyngden i det klassiska, då han klär Antigone i batiktröja, dreadlocks och byxor med nedhasad gren.

     Måste en gammal pjäs innehålla samtidsinslag för att vara aktuell?

     Nej, tvärtom, tycker jag. Det tidlösa bör inte göras tidsbundet.

     Genom att hålla dramat rent från nutidsbilder och så nära originalet som möjligt lyfts det användbara fram bäst. Då blir stycket som en spegel för var och en att göra sina egna, personliga tolkningar av samtiden i. Då får publikens associationer det bästa spelrummet. Får vi se Göteborgskravallerna tänker naturligtvis alla på dessa och förbiser kanske  annat som hade varit mer relevant för någon, till exempel sonen till den dödssjuka modern.

     Med det tidsbundna får vi en tavla i stället för en spegel. Regissören bestämmer. Det är hans eller hennes privilegium att välja mellan att visa fram en spegel eller en tavla. 

     Med språket fungerar det tvärtom. Genom att hålla det så modernt som möjligt frigörs det allmängiltiga bäst.

     Det evigt aktuella bör få vara upp till var och en.

 

 Kerstin Gansmark, 2009-10-06

Smålandsvägen 15

22270 Lund

 

 

 

Vart ska du på lördag?

 

 

 

När jag var tonåring i Rävemåla i början av1960-talet var dans på lördagen det nöje som gällde. Det började nere till Sigge Claessons, där ungdomar framåt kvällen samlades med varsin läsk. Så la man en krona i jukeboxen och kom efter några låtar fram till vilket ställe det skulle bli. I Rävemåla fanns inga dansbanor. Då var det tur att Långasjö fanns, Eringsboda, Konga, Tving och till och med Silverdalen borta vid Älmhult. Populära orkestrar var Ingemar Nordströms, Bröderna Bloms, Bert Idoffs, Bob Stevens och stället för kvällen handlade ofta om vilken orkester som spelade. ”Vart ska du på lördag?” frågade man varandra under veckan.

 

Trött var man framåt småtimmarna, ont i fötterna efter alla som trampat på en med höga klackar hade man, men hem till porten kom vi alltid. Åkte vi inte taxi så åkte vi kanske på tummen vilket fungerade fint det med eller med bilburen kavaljer för kvällen. Vi kunde, med föräldrarnas välsignelse, åka miltals med helt okända människor utan någon tanke på att inte komma fram som vi skulle. Billigt och bra, tyckte föräldrarna. Nyckeln låg i en toffla på yttertrappan. Ingen titt på klockan och inget luktande efter alkohol eller rök. Det var självklart att sköta sig. Åtminstone upplevde jag det på det viset. Och det var självklart att komma hem men när, var det inga bestämmelser kring. Man kom när det var slut bara.

 

På dansgolven gällde pardans; foxtrott, vals eller bugg, mest foxtrot. Dansskolor gick vi inte på utan lärde varandra stegen hemma vid spegeln, med eller utan skivspelaren på. Det var två till höger, en till vänster och två till höger för den som förde. Enkelt och lättfattligt men nog så svårt att hålla takten för somliga. Svettiga händer och blött hår ingick. Vi flickor stod uppställda runt dansbanan med snäva kjolar, höga klackar och upptuperat hår à la Farah Diba och väntade på att bli uppbjudna. Längs raden med flickor gick pojkarna i kostym och vit skjorta med slips och valde med en bugning ut sin partner:

    ”Får jag lov?” 

Det fanns bara ett godtagbart skäl att tacka nej och det var om den som bjöd upp luktade alkohol. Det hände sällan. De flesta var nyktra och höll sig strikt till de regler som gällde, åtminstone de som var uppe på dansgolvet. Efter en låt följde en kort paus då damen stod arm i arm med sin kavaljer innan andra delen följde, varpå paret gick arm i arm tillbaka till damens ställe och kavaljeren där med en nick tackade för dansen. Mot slutet av kvällen var det damernas tur att bjuda upp tre gånger, sen följde första, andra och tredje besvaringen och till sist Sista dansen.

 

Dessa ritualer följdes alltid och alla visste vad varje moment innebar. Ju högre upp i rangordningen av första, andra, tredje någon bjöd upp desto större intresse bakom. Första damernas kändes det djärvt för en flicka att bjuda upp, medan andra och tredje var mer försiktigt acceptabelt. Sen gällde det för damen att bli uppbjuden på någon av besvaringarna, om hon själv bjudit upp på någon av damernas. Högst gällde Sista dansen. Den var alltid herrarnas och för damen var spänningen lik uttagningen till Melodifestivalen när artisterna väntar på omröstningsresultatet. Sista dansen dansade man inte med vem som helst. Hade det varit en mindre lyckad kväll kanske man inte dansade den överhuvud taget. Spara sista dansen för mig, sjöng Tova Carson i en av tidens hitlåtar. 

 

Minns en gång när den berömda sångerskan Monica Zetterlund uppträdde i Långasjö Folkets park hur några av oss flickor passade på att gå in i damrummet för att bättra på läppstiftet medan hon sjöng. Hur läppstiftet satt och hur håret låg var viktigare än att bara stå och lyssna för oss som kommit dit för att bli uppbjudna. Saker som hände under kvällen som jag ville hålla hemliga skrev jag ner på engelska i dagboken, tejpade för sidorna och gömde den under madrassen för att ingen skulle få läsa. Har i efterhand fått veta att den lästes ändå! Jag var en oskyldig och oerfaren flicka, även om jag med mina höga klackar, min snäva kjol och mitt hårdsminkade ansikte inte såg ut som en sådan. 

 

På mammas och pappas tid dansade ungdomarna i vägskälen eller på logarna till dragspel dit det inte var längre än att man kunde gå eller cykla. På min tid var det fortfarande levande musik och pardans i folkparkerna, om än vi fick ta oss litet längre bort och i bil. På mina yngre syskons tid var det discodans i stan och då inte bara på lördagarna. Tiderna förändras och nöjeslivets former med dem - men tjusningen i att få dansa med rätt person har säkert varit den samma!

 

 Let´s twist again…”

 

 Det var en gång för länge sen.

     Musiken dunkade, röken låg tät och mörka kostymer och ljusa klänningar virvlade om vart annat. I baren glimmade glasen och i dunklet ljusen. 

     Det var på Bogey Club i Båstad och hon var sexton år.

     ”Let´s twist again!”  sjöng vokalisten till orkesterns acckompanjemang.

      ”Jag är alldeles tokig i dig!” viskade Johan Bering i hennes öra.

      ”Tänk vad stolt jag är att ha en så söt flicka” fortsatte han och la armen om henne i havet av dansande människor. Hon lyste i orangefärgad blåsa med urringning i livet och vidd i kjolen och kände sig på höga klackar som alltings mitt. 

     Så härligt livet var!

    I can´t stop loving you spelades det nu och han drog ut henne i en ny dans. Han kysstes och kramades och sa:

    ”Om du visste vad avundsjuk jag var när du dansade med Pelle!”   

     Det var med Pelle hon ville dansa men det var Johan som bjöd upp.

     Och hon hade sig själv att skylla.

De gällde sen några veckor som ett par; hade badat i havet på dagarna och dansat på nattklubbarna på nätterna.

     Hon kände motstånd men hans utstrålning var betvingande; mörk, snygg och full av överklasspojkens självkänsla. Hon feriejobbade på orten som servitris och han semestrade med sin familj i deras sommarvilla.

     ”Jag ska bli advokat” sa han ”och du ska ta emot mig i en fin klänning när jag kommer hem.”

Och så gick sommaren.

 

Det gick år.

     

”Den gamla spärren du har där är inte lika effektiv som den jag har här,” sa han och ryckte i fästet i dörrposten

    ”Och den sitter alldeles fel på dörren,” fortsatte han och knackade med långfingret för att visa hur ihålig dörren var just där.

     ”Jovisst, men jag behöver ingen annan”, protesterade hon.

     ”Med den här spärren håller du också Jehovas vittne på avstånd” gick han på.  

     ”Du öppnar bara den här decimetern och behöver aldrig få in dem längre.”

     ”Tack, men jag ska inte ha någon.”

     ”Men tvåhundranittifem kronor är ju inga pengar!”.

     ”Nä, men varför ska du då ha dem?” undrade hon i sitt stilla sinne.

     ”Vilken människa” rös hon omtumlad när hon stängt ytterdörren. ”Han uppträdde som att det bara var att komma och sätta upp den här prylen. Vad jag tyckte var bara ett störande inslag.”

     När hon lugnat sig tänkte hon att den där spärren kanske var bra. Det var mest hans sätt som fått henne att säga nej.

     Det var lätt att hitta honom. Han stod en trappa upp och borrade hos grannen och på ett ögonblick var han nere i hennes hall igen Lika snabbt gick det att installera den nya spärren i ytterdörren och så skulle han ha betalt.

     ”Jag ska be att få ett skrivet kvitto”, sa hon och tänkte att här ska ändå inte vem som helst komma och sätta upp vad som helst.  Hon fick sitt kvitto och läste:

       Johan Bering!

 

*

 

 Det hade gått trettionio år. Hon då sexton och han arton fick ett underligt möte Han mindes inget, hon fick med ett fotoalbum visa vad som varit.

 

 

 

 

 LUFS, 301, Att skriva under bundna former

Kerstin Gansmark

 

                                                Sniglar i kolonin.  

                                         (Melodi: Fjäriln vingad syns på Haga.)

 

                                           Röda rosor står på bordet

i vår fina koloni

och jag plockar litet blader

till min friluftsfantasi.

Sen jag säger. ”Varsågoda, 

kom och sätt er på en stol.

Nu ska vi dricka kaffe, äta

kaka och se på sol.”

 

 

Vad i himlen är nu detta

som i gräset ligger där?

Mördarsnigeln ifrån Spanien

i persiljan nu igen!

Sen jag säger. ”Varsågoda, 

kom och sätt er på en stol.

Nu ska vi dricka kaffe, äta

kaka och se på sol.”

 

 

Men vad nu - i dahliorna!

Och i salladshuvet fem!

Jag tar en spade och klyver 

den och den och den och den!

Sen jag säger. ”Varsågoda, 

kom och sätt er på en stol.

Nu ska vi dricka kaffe, äta

kaka och se på sol.”