Kerstin Gansmark, 2009-10-06

Smålandsvägen 15

22270 Lund

 

 

 

Vart ska du på lördag?

 

 

 

När jag var tonåring i Rävemåla i början av1960-talet var dans på lördagen det nöje som gällde. Det började nere till Sigge Claessons, där ungdomar framåt kvällen samlades med varsin läsk. Så la man en krona i jukeboxen och kom efter några låtar fram till vilket ställe det skulle bli. I Rävemåla fanns inga dansbanor. Då var det tur att Långasjö fanns, Eringsboda, Konga, Tving och till och med Silverdalen borta vid Älmhult. Populära orkestrar var Ingemar Nordströms, Bröderna Bloms, Bert Idoffs, Bob Stevens och stället för kvällen handlade ofta om vilken orkester som spelade. ”Vart ska du på lördag?” frågade man varandra under veckan.

 

Trött var man framåt småtimmarna, ont i fötterna efter alla som trampat på en med höga klackar hade man, men hem till porten kom vi alltid. Åkte vi inte taxi så åkte vi kanske på tummen vilket fungerade fint det med eller med bilburen kavaljer för kvällen. Vi kunde, med föräldrarnas välsignelse, åka miltals med helt okända människor utan någon tanke på att inte komma fram som vi skulle. Billigt och bra, tyckte föräldrarna. Nyckeln låg i en toffla på yttertrappan. Ingen titt på klockan och inget luktande efter alkohol eller rök. Det var självklart att sköta sig. Åtminstone upplevde jag det på det viset. Och det var självklart att komma hem men när, var det inga bestämmelser kring. Man kom när det var slut bara.

 

På dansgolven gällde pardans; foxtrott, vals eller bugg, mest foxtrot. Dansskolor gick vi inte på utan lärde varandra stegen hemma vid spegeln, med eller utan skivspelaren på. Det var två till höger, en till vänster och två till höger för den som förde. Enkelt och lättfattligt men nog så svårt att hålla takten för somliga. Svettiga händer och blött hår ingick. Vi flickor stod uppställda runt dansbanan med snäva kjolar, höga klackar och upptuperat hår à la Farah Diba och väntade på att bli uppbjudna. Längs raden med flickor gick pojkarna i kostym och vit skjorta med slips och valde med en bugning ut sin partner:

    ”Får jag lov?” 

Det fanns bara ett godtagbart skäl att tacka nej och det var om den som bjöd upp luktade alkohol. Det hände sällan. De flesta var nyktra och höll sig strikt till de regler som gällde, åtminstone de som var uppe på dansgolvet. Efter en låt följde en kort paus då damen stod arm i arm med sin kavaljer innan andra delen följde, varpå paret gick arm i arm tillbaka till damens ställe och kavaljeren där med en nick tackade för dansen. Mot slutet av kvällen var det damernas tur att bjuda upp tre gånger, sen följde första, andra och tredje besvaringen och till sist Sista dansen.

 

Dessa ritualer följdes alltid och alla visste vad varje moment innebar. Ju högre upp i rangordningen av första, andra, tredje någon bjöd upp desto större intresse bakom. Första damernas kändes det djärvt för en flicka att bjuda upp, medan andra och tredje var mer försiktigt acceptabelt. Sen gällde det för damen att bli uppbjuden på någon av besvaringarna, om hon själv bjudit upp på någon av damernas. Högst gällde Sista dansen. Den var alltid herrarnas och för damen var spänningen lik uttagningen till Melodifestivalen när artisterna väntar på omröstningsresultatet. Sista dansen dansade man inte med vem som helst. Hade det varit en mindre lyckad kväll kanske man inte dansade den överhuvud taget. Spara sista dansen för mig, sjöng Tova Carson i en av tidens hitlåtar. 

 

Minns en gång när den berömda sångerskan Monica Zetterlund uppträdde i Långasjö Folkets park hur några av oss flickor passade på att gå in i damrummet för att bättra på läppstiftet medan hon sjöng. Hur läppstiftet satt och hur håret låg var viktigare än att bara stå och lyssna för oss som kommit dit för att bli uppbjudna. Saker som hände under kvällen som jag ville hålla hemliga skrev jag ner på engelska i dagboken, tejpade för sidorna och gömde den under madrassen för att ingen skulle få läsa. Har i efterhand fått veta att den lästes ändå! Jag var en oskyldig och oerfaren flicka, även om jag med mina höga klackar, min snäva kjol och mitt hårdsminkade ansikte inte såg ut som en sådan. 

 

På mammas och pappas tid dansade ungdomarna i vägskälen eller på logarna till dragspel dit det inte var längre än att man kunde gå eller cykla. På min tid var det fortfarande levande musik och pardans i folkparkerna, om än vi fick ta oss litet längre bort och i bil. På mina yngre syskons tid var det discodans i stan och då inte bara på lördagarna. Tiderna förändras och nöjeslivets former med dem - men tjusningen i att få dansa med rätt person har säkert varit den samma!