En människa bland alla andra
Jag har mina rötter i Småland och jag har grävt litterärt där jag stod, i granngården. Där fanns en man som förkroppsligade en del av det som varit mitt liv. Han levde några generationer före mig, jag har aldrig träffat honom. Han var bondson, jag var bonddotter. Han åkte som tjugoåring till Amerika för det gjorde man på den tiden, jag åkte som tjugoåring till Lund för det gjorde man på min tid. Jag hade aldrig trott att han var den jag skulle debutera som författare med. Där ser man, rötterna sitter djupt, jag som distanserat mig från min uråldriga bonde-bakgrund genom att ta examen vid Lunds universitet, hängde ändå kvar med ett ben i det gamla Småland. Det hade jag inte trott. Jag som i ungdomen skyndade mig genom min skolstad Växjö som jag måste passera för att någon gång hälsa på hemma på gården. Men där satt den sent i livet, romanen om Carl som fick titeln Amerikafararen.
Det roliga med att skriva Amerikafararen var att jag kunde säga något om mig själv genom flera av dess karaktärer. Det dök upp repliker i huvudet som kunde vara helt obetydliga att minnas men som i romanen fick betydelse. Jag tyckte om att utveckla den präktiga flickan Hilma som kunde vara jag likaväl som den upproriske facklige kämpen Harry och den framgångsrike byggherren Speedy, Carls vilsenhet i Chicago var min de första åren i Lund. När kärleken mellan Hilma och Carl tog slut visste jag vad det var, jag kunde vara både Carl och Hilma där. Jag upptäckte att det gick att få nytt liv genom en roman. Hade aldrig tänkt mig att skriva något sådant, hade bara kilovis med texter, dikter och dagboksanteckningar i byrålådan som jag värnade om. Författarskolan vid Lunds universitet blev puffen.
Jag som skåning kommer inte förbi mitt liv som smålänning. Det är i böndernas Småland jag hör hemma. Det är också i min generation, fyrtiotalisternas, som jag hör hemma. Vad jag som författare vill är att i litterär form uttrycka vad som på vägen hänt en person som mig. Varför det? Kan jag inte bara ha haft mina dagar och mitt liv och låta det vara bra så. Nej, jag vill så gärna att folk ska veta vem jag är: inte någon märklig person, bara en människa bland alla andra, varken mer eller mindre. Har av somliga skämtsamt skällts för att vara en linslus för att jag gärna är med på kort, att skriva är ett djupare sätt att vara med.
