”Mer än bara bra teater”?
Vad har ett mer än två tusen år gammalt drama att säga dagens människor? Finns det däri något evigt aktuellt eller är det gamla bara historiskt intressant? Måste det tidlösa göras tidsbundet för att locka en publik?
Frågorna har blivit aktuella med anledning av ett par nyuppsättningar av det gamla dramat Antigone av greken Sophokles från fyrahundratalet före Kristus? Det är Dramaten i Stockholm och Teater Oberon i Vita bergen i samma stad som båda samtidigt har varsin version av det gamla dramat.
Grundkonflikten i dramat är den enskilda människan i opposition mot lagen.
Det är Antigone, en av gamle kung Oidipus fyra barn, som ger upphov till händelseutvecklingen och driver den framåt. Genom sitt sätt att följa en inre övertygelse tvingar hon fram ett motstånd hos den nye kungen, vilket i sin tur tvingar fram ödesdigra och tragiska konsekvenser. Vem har rätt och vem har fel, frågar man sig? Ingen ville ont, men det blev ont.
Antigones båda bröder dog samtidigt i strid med varandra. Den ene ville försvara staten och den andre ville inta den. Den ene fick en värdig begravning men den andre ingen begravning alls.
Kung Kreon, envåldshärskaren, påbjöd att den döde landsförrädaren skulle ligga direkt under den bara himlen. Men Antigone steg fram och hävdade allas rätt att begravas. Systern Ismene förfärades över Antigones mod och talade med vånda för att kungens ord måste följas. Antigone stod ensam och genomförde ensam sitt verk.
Centralt är Antigones och Kreons möte öga mot öga;
Den enes vilja mot den andras.
Den enes makt mot den andras övertygelse.
”De gillar mig, som jag vill gillas av” trotsade Antigone.
Uppfattning stod mot uppfattning. Båda hade rätt. Kungen måste som kung hålla ihop landet och Antigone måste utifrån sina känslor begrava sin bror.
Såhär långt i dramat är det lätt att hitta paralleller i dagspolitiken;
President Bush mot Saddam Hussein,
Västerländska Fadime mot sin gamle far,
israeler mot palestinier,
människor som gömmer utvisningshotade flyktingar mot polisen.
Listan kan göras lång. Någon ville se den som i strid med lagen ger dödshjälp till en svårt sjuk i samma problematik. Tidningarna berättade nyligen om en son som hjälpte sin lidande mor att dö trots att han visste att det var förbjudet.
Antigone utmärker sig genom att inte väja för straffet. Hon vet att döden är ofrånkomlig och går med auktoritet in i den grotta som ska gömma henne i evigheten. Och här kunde berättelsen ha slutat om Kreon hade varit enbart ond.
Men något hände som gjorde att kungen förstod att han hade gjort fel när han dömde Antigone till döden.
Tragiskt nog för sent.
Antigone hade redan hunnit förenas med sin bror i dödsriket och fler skulle följa efter; Antigones tillkommande, som var Kreons egen son, stack svärdet i sig och i sorg däröver dog även hans mor, Kreons hustru.
Så hade Kreon hävdat sin makt och i förtvivlan förlorat allt.
Vad lär oss då detta? Kungen måste hålla ihop landet och Antigone måste begrava sin bror. Vem kunde ha handlat annorlunda?
Vem kunde handla annorlunda av president Bush och Saddam Hussein, Fadime och hennes far, israeler och palestinier? Sonen till den dödssjuka modern?
Den springande punkten i Antigone, dramats peripeti, kommer när kungen genom siaren blir medveten om att han inte har något folk att vara kung över om han låter Antigone gå i döden. Då faller hans bevekelsegrund att genom hårdhet hålla på lagen och han försöker för sent återkalla det beslut som blev allas olycka. Antigone hade segrat om än i Hades.
Vad kan vara den springande punkten för dagens aktörer?
”Iscensättningen vill uppenbarligen vara en startpunkt mer än bara ´bra´ teater” skriver kritikern Lars Ring i Svenska Dagbladet (10.3.03) om den aktuella uppsättningen på Dramaten i regi av Jasenko Selimovic.
Jasenko Selimovic har fått kritik för att vara publikfriande genom sitt sätt att inleda med Göteborgskravallerna sommaren 2001 och för att populistiskt ha skurit i den ursprungliga kompositionen. Den samtidiga uppsättningen på Teater Oberon av Carl Seldahl i Vita bergen i Stockholm litar kanske inte heller på tyngden i det klassiska, då han klär Antigone i batiktröja, dreadlocks och byxor med nedhasad gren.
Måste en gammal pjäs innehålla samtidsinslag för att vara aktuell?
Nej, tvärtom, tycker jag. Det tidlösa bör inte göras tidsbundet.
Genom att hålla dramat rent från nutidsbilder och så nära originalet som möjligt lyfts det användbara fram bäst. Då blir stycket som en spegel för var och en att göra sina egna, personliga tolkningar av samtiden i. Då får publikens associationer det bästa spelrummet. Får vi se Göteborgskravallerna tänker naturligtvis alla på dessa och förbiser kanske annat som hade varit mer relevant för någon, till exempel sonen till den dödssjuka modern.
Med det tidsbundna får vi en tavla i stället för en spegel. Regissören bestämmer. Det är hans eller hennes privilegium att välja mellan att visa fram en spegel eller en tavla.
Med språket fungerar det tvärtom. Genom att hålla det så modernt som möjligt frigörs det allmängiltiga bäst.
Det evigt aktuella bör få vara upp till var och en.
