Våga vara smart

 

 

Det är ett klassrum i ett hörn av VVS-verkstaden.

      VVS – Våga Vara Smart står det med stora bokstäver över affischen, som handlar om utbildning i värme, vatten och sanitet. I det celliknande rummet är sexton bänkar placerade i u-form mot en kateder med en over-headapparat. På väggen bakom katedern sitter en white-board med några data om Strindberg jämte hans berömda sats ”Jag kanske inte äger det skarpaste huvudet, men min eld, min eld är den största i Sverige”.

      Det är lektion i svenska på en svensk gymnasieskola.

 

*

 

I katedern tronar en lärarinna med barsk blick och knut i håret och i bänkarna trängs de blivande rörmokarna. På borden ligger jackor, mössor, böcker, papper, pennstumpar, snusdosor och mobiler.

      Och ute strålar solen.

      Någon vässar pennan, spetsen brister, fortsatt vässning, spetsen brister. Någon kastar över ett suddgummi till någon som missar, en annan fångar allas uppmärksamhet genom att omständligt lägga in en pris snus, någon snor någons mobil, varvid lätt tumult uppstår. Någon släpper sig och alla utom läraren skrattar och nytt tumult uppstår, någon rusar demonstrativt fram och öppnar fönstret. Någon äter fralla och dricker läsk och någon försöker hänga med i undervisningen. Lärarinnan berättar, manar till uppmärksamhet, ställer frågor, berättar, manar till uppmärksamhet, ställer frågor.

      Nils börjar plötsligt hålla låda om en film han sett för dem som sitter närmast. Han lägger målande ut texten och tycks oberörd av att han sitter på en lektion om något helt annat.

-       Jag lånar din penna! hojtar Nils plötsligt till med en rörelse mot katedern 

-       Nej, den behöver jag själv, svarar lärarinnan, som är mitt i Inferno -krisen. 

-       Ge mig pennan, upprepar han och lutar sig fram utan att bry sig om avvisningen.

-       Nej, säger hon och tar tillbaka den.    

-       Du har den inte just nu, envisas Nils och sträcker sig efter hennes pennfack.

-       Hör vad jag säger, svarar lärarinnan och griper efter hans handled för att få tillbaka pennan.

Under tiden lutar sig Kristian fram och tar en penna ur pennfacket på katedern och börjar lugnt skriva utan att lärarinnan ingriper. 

-       Tjockhuvud!  

-        Jävla fitta!

 Nils skriker till med uppspärrade ögon och rösten går upp i falsett. 

-       Han får låna, men inte jag! fortsätter han med blossande kinder.

-       Nils! Nu ber du om ursäkt! svarar lärarinnan alltmer uppbragt. 

Laddad   tystnad.

-       Ut ur rummet! Dörren är där, befaller hon och pekar på utgången!

      Nils vägrar gå ut trots upprepade tillsägelser. Han sitter stor och tung kvar på sin plats och drar ihop kroppen i den tjocka jackan. All aktivitet upphör och det blir fortsatt dödstyst i rummet. Lärarinna lägger ifrån sig tavelpennan. 

-       Det blir ingen lektion förrän Nils bett om ursäkt, säger hon bestämt.

-       DU ska be om ursäkt! DU lånade ut penna till Kristian men inte till mig, rasar

Nils emot.

 

*

 

Nu är klassrummet tomt på elever och kvar sitter lärarinnan framme i katedern.

      Hon tittar på klockan och finner att det är mer än halva lektionstiden kvar. Utanför dörren hör hon eleverna gruffa och trängas. Hon ser rådvill men samlad ut och börjar sortera böcker och papper och passar på att notera närvaron på dagens lektion. Sen sitter hon länge och tittar ut genom fönstret där molnen blivit mörka. 

-       Hur göra? tänker hon.

-        Det var dumt av mig att inte hindra Kristian att låna penna när jag var så bestämd mot Nils! Det är ju helt normalt att låna ut penna till den som ber om det och därför hindrade jag inte Kristian även om han olyckligtvis inte bad om det utan bara tog. Men NILS har aldrig penna med sig utan förlitar sig alltid på andra! Och vilket språk! 

-       Måttet är rågat! Just här är det stopp. Jag undervisar inte en timme till med honom närvarande!

 

*

 

 

Kerstin Gansmark

 

Efter tjugo minuter av tystnad inne i klassrummet och mummel och slag i dörrar utanför liksom tröttnar alla.

      Solen spricker fram genom molnen och en stråle når in i det vita, kala rummet med den ensamma lärarinnan som håller på att packa ihop. Då hörs en knackning och hon går för att öppna.

      In strömmar de sexton blivande rörmokarna. De letar sig fram till sina platser och sätter sig med uppmärksamheten riktad mot katedern. Någon ler svagt, men de flesta ser allvarliga och avvaktande ut. Nils kurar ihop sig och stirrar ner i bänken med täckjackan knäppt upp i halsen och en stickad luva djupt neddragen. Kristian går fram och lämnar tillbaka pennan på katedern med en nick åt dess ägare.

     Lärarinnan sätter ner sin portfölj på golvet och känner att det blivit läge för förhandling

-       Ni är tillbaka, ni vill ha lektion! börjar hon försiktigt. Bra, det vill jag med! Men först har vi en del att klara av.

-       Nils, fortsätter hon. Jag tänkte mig inte så noga för när jag lånade ut pennan till Kristian. Och om det är så att du inte heller tänkte dig så noga för i ditt uppträdande mot mig nyss, så har du möjlighet att be om ursäkt.

 Några skruvar sig generat och spänd och utdragen tystnad följer.

 Men fientligheten är bruten.

 Det handlar bara om att komma på köl igen, att få fram orden.

 Så kommer det.

 Nils rätar upp sig, reser sig och säger med fast blick och rak rygg:

-       Ursäkta mig! 

-       Visst! svarar lärarinnan med lika fast blick och rak rygg.

Och ro och lättnad sprider sig och solen skiner in genom fönstergluggarna. Och äntligen blir Strindberg intressant!

      Men då återstår endast tio minuter.