Den lille sprintern som kom löpande med en röd flagga i handen, ville säga att jag
måste stanna. Stopp stod det på hans flagga. Stopp! Hej, se på mig. Vänta, jag har
något att säga.
Jag måste vidare. Låt mig vara, låt mig vara, annars klarar jag inte vad jag ska. Annars klarar jag inte vad jag ska. Hör du det?
Det blev tyst på stegen men sen var han där igen, den envise lille sprintern med sin flagga i handen. Allt snabbare sprang han. Stopp, sa han. Jag har något att säga. Och en dag hade han fått mig. En dag steg jag inte upp. En dag låg jag kvar i sängen och tänkte på en pennstump som någon kastat till mig utan att tacka för lånet. Den pennspetsen ändrade min riktning, den ändrade mitt liv.
Den lilla tyngden av spetsen mot bröstet var det sista som behövdes för att jag efter många års löpande äntligen skulle sätta stopp. Jag lät bli att gå till jobbet - en dag, två dagar, tre veckor. Jag satt i min soffa och begrundade dess ränder; såg ljusets skiftningar, hörde klockan, dag efter dag, dag efter dag. Det var tyst. Och jag var lugn som aldrig förr.
Jag satt med en baby i famnen - mig själv.
