På vägen

 

 

 

Vi gick ner för trappan till studentkorridoren. Det var tyst och lugnt och alla sov. Det var sommar och vi skulle bort någonstans, men hade inte bestämt åt vilket håll. Jan ville till Finland och jag till Paris.

     Det blev Paris.

     Vi måste ha gett oss iväg till Malmö, antagligen med ett Sj-tåg från Lunds station. Redan på väg till Malmö kändes äventyret på den tiden; landskapet som susade förbi såg ut som skolbokens bilder på meanderlopp samtidigt som det fortfarande var nära och välbekant. I Malmö måste vi ha gått bort till Köpenhamnsfärjan och köat för biljetter och sen köat för att gå ombord. Väl ombord beställde Jan säkert öl medan jag på den tiden inte gillade öl utan tog kaffe. Efter fikat blev det troligen cigaretter och promenad på däck med känslan att befinna sig på väg allt starkare.

     Eftersom vi vid packningen inte hade bestämt vart vi skulle hade vi inte tagit med några parlörer utan fick förlita oss på skolkunskaperna. Vi hade naturligtvis inte heller växlat några pengar utan fick börja med att gå in på växlingskontoret i Köpenhamn som låg lägligt intill landstigningen. Vi behövde danska pengar för att klara oss genom Danmark och sen tyska för att klara oss ett stycke till. Resten fick bli en senare fråga. Men mest behövde vi en karta för att se hur vägarna gick. Vi måste ut ur Köpenhamn och ut på en Europaväg som ledde söderut och gud vet hur vi kom så långt. Det måste ha varit Jan som räknade ut hur vi skulle leta på kartan för fram till en större väg kom vi, antagligen först med buss genom stan.

    Vi åt säkert ett mål mat någonstans innan vi gick ut och satte upp tummen, för vi hade tänkt oss att åka på tummen till Paris. Jag var ingen ovan liftare. Jag hade liftat sen tidiga tonår.

Min mamma som var en praktisk natur och inte kände till hur farligt det kunde vara tyckte att det var ett utmärkt billigt sätt att ta sig fram, så jag hade alltid liftat några mil hit och dit när jag skulle någonstans. Men jag hade aldrig liftat utomlands och hade inte berättat om den här turen hemma. Jag hade för övrigt inte berättat om mitt förhållande till Jan heller. Jag kände på mig att de inte skulle gilla hans kläder, långa hår och oborstade tal om arbetarkamp som gällde på den tiden. Jag hade själv litet svårt för det men lärde mig snabbt och fann snart att Jans argument gick igen när jag talade med gamla vänner. Jag hade själv blivit likadan.

     Jag tänker mig att vi raskt kom genom Danmark för jag minns ingenting av den färden och att vi i Danmarks sista utpost Rǿdby måste ha gått ombord på färjan till Puttgarden. Där gällde säkert mer öl och fler cigaretter och riktigt stark känsla av att vara på väg. Här stod saker på tyska och tyska var något jag var duktig på i skolan. Det var Jan också, men han hyste starka aversioner mot hela Tyskland och jag minns att han inte snabbt nog kunde komma igenom landet. Det var knappt att han ville ge oss tid att gå in vid de olika rastställena vid Autobahn. Det var första gången jag var ute på Autobahn och det kändes som ett enormt tryck på vägen. Klart att man fick akta sig vid vägkanten, men vi ställde oss vid avfarterna och hade inga större problem att få lift. Men det kunde vara ansträngande när vi skulle konversera, för folk ville ju få ut något av att ha bjudit på skjuts.

     Vi hade idén att inte slösa pengar på övernattingar på motell utan sov ute i dikena på dagarna och liftade på nätterna. En natt var vi så trötta att vi gick in på en toalett vid Autobahn och satte oss bakom låst dörr för att få sova. Jag minns att jag satt på golvet i det trånga utrymmet och att jag vaknade när Jan somnade och trillade ner på mig. Men i Belgien hade vi tur; rakt igenom hela Belgien fick vi åka ambulans som körde tomt. Det var drömmen att få sträcka ut sig och bara sova och åka, sova och åka och jag funderade inte ett ögonblick på hur det kunde komma sig att en ambulans kunde köra tomt i tjugo mil.  

     I Belgien och i Holland låg husen tätt och bebyggelsen nära den stora vägen till skillnad från hur det var i Tyskland. Här gick vi runt på gatorna i städerna och tittade och handlade mat som vi åt ute i dikena, för vi kostade sällan på oss restaurangbesök. Här kunde det bli litet kärvare att få lift och vi blev tvungna att ta till ett knep vi ditintill hållit oss för goda för, nämligen att Jan gick och gömde sig och att jag stod ensam ute vid vägen. Det fungerade och när bilen stannade dök Jan upp och ingen protesterade mot det när de väl hade stannat. Ganska raskt befann vi oss i Frankrike och nu kändes det riktigt exotiskt och det var betydligt svårare att göra sig förstådd och att förstå. Men fram till Paris kom vi. Tyvärr minns jag ingenting om hur vi kom in i den stora stan, men jag måste ha varit lika överväldigad som jag varit året innan då jag som nybliven studentska först var i Paris. ”Paris var ännu större än jag trodde, ännu farligare och ännu härligare” stod det i min dagbok.

     I Paris kostade vi på oss hotell och det blev på ett billigt sådant i de berömda studentkvarteren i Quartier Latin. Här hade vi otur för Jan blev magsjuk och fick tillbringa flera dagar på hotellet. Jag gick ut ensam i den stora staden och som ung kvinna var det inte det samma som att gå ensam hemma. Det dröjde inte länge förrän en man höll fram några sedlar i ett gathörn. Jag försökte skaka av mig honom men han dök upp överallt. Jag rusade in på ett café där det satt några holländska killar. Jag berättade att jag var förföljd av en man som ville ge mig betalt, men de bara skrattade. Till slut hann jag upp på en metro innan dörrarna precis smällde igen framför honom. Ett annat minne är en litet äldre man som passerade mig på gatan och vars uttryck jag av någon anledning fäste mig vid. Han liknade Hemingway och förmedlade äventyr och frihet. Det var som i Runebergs dikt Förbi min bana hans bana ledde…

     Jan blev frisk och vi hann med en vända på Louvren och hos bouquinisterna vid Seinestranden, löksoppa vid Hallarna och annat smått och gott. Jag minns inte så mycket, men hem kom vi på samma sätt som dit.