Let´s twist again…”

 

 Det var en gång för länge sen.

     Musiken dunkade, röken låg tät och mörka kostymer och ljusa klänningar virvlade om vart annat. I baren glimmade glasen och i dunklet ljusen. 

     Det var på Bogey Club i Båstad och hon var sexton år.

     ”Let´s twist again!”  sjöng vokalisten till orkesterns acckompanjemang.

      ”Jag är alldeles tokig i dig!” viskade Johan Bering i hennes öra.

      ”Tänk vad stolt jag är att ha en så söt flicka” fortsatte han och la armen om henne i havet av dansande människor. Hon lyste i orangefärgad blåsa med urringning i livet och vidd i kjolen och kände sig på höga klackar som alltings mitt. 

     Så härligt livet var!

    I can´t stop loving you spelades det nu och han drog ut henne i en ny dans. Han kysstes och kramades och sa:

    ”Om du visste vad avundsjuk jag var när du dansade med Pelle!”   

     Det var med Pelle hon ville dansa men det var Johan som bjöd upp.

     Och hon hade sig själv att skylla.

De gällde sen några veckor som ett par; hade badat i havet på dagarna och dansat på nattklubbarna på nätterna.

     Hon kände motstånd men hans utstrålning var betvingande; mörk, snygg och full av överklasspojkens självkänsla. Hon feriejobbade på orten som servitris och han semestrade med sin familj i deras sommarvilla.

     ”Jag ska bli advokat” sa han ”och du ska ta emot mig i en fin klänning när jag kommer hem.”

Och så gick sommaren.

 

Det gick år.

     

”Den gamla spärren du har där är inte lika effektiv som den jag har här,” sa han och ryckte i fästet i dörrposten

    ”Och den sitter alldeles fel på dörren,” fortsatte han och knackade med långfingret för att visa hur ihålig dörren var just där.

     ”Jovisst, men jag behöver ingen annan”, protesterade hon.

     ”Med den här spärren håller du också Jehovas vittne på avstånd” gick han på.  

     ”Du öppnar bara den här decimetern och behöver aldrig få in dem längre.”

     ”Tack, men jag ska inte ha någon.”

     ”Men tvåhundranittifem kronor är ju inga pengar!”.

     ”Nä, men varför ska du då ha dem?” undrade hon i sitt stilla sinne.

     ”Vilken människa” rös hon omtumlad när hon stängt ytterdörren. ”Han uppträdde som att det bara var att komma och sätta upp den här prylen. Vad jag tyckte var bara ett störande inslag.”

     När hon lugnat sig tänkte hon att den där spärren kanske var bra. Det var mest hans sätt som fått henne att säga nej.

     Det var lätt att hitta honom. Han stod en trappa upp och borrade hos grannen och på ett ögonblick var han nere i hennes hall igen Lika snabbt gick det att installera den nya spärren i ytterdörren och så skulle han ha betalt.

     ”Jag ska be att få ett skrivet kvitto”, sa hon och tänkte att här ska ändå inte vem som helst komma och sätta upp vad som helst.  Hon fick sitt kvitto och läste:

       Johan Bering!

 

*

 

 Det hade gått trettionio år. Hon då sexton och han arton fick ett underligt möte Han mindes inget, hon fick med ett fotoalbum visa vad som varit.