Nog finns det mål och mening i vår färd-

men  det är vägen, som är mödan värd.

 

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och bryts i hast.

 

På stället där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

(Karin Boye)

 

För ganska många år sedan gjorde jag en ovanlig resa. Egentligen var det ingen resa, men en förflyttning mellan orter var det. Och det var inte målet som var huvudsaken,  utan det var som i Boyes dikt i själva färden som mål och mening låg. 

     Vi var runt fem hundra människor som gick tillsammans i en marsch från Köpenhamn till Paris. Vi gick för att fästa uppmärksamheten på fredliga lösningar i stället för krigiska. Det var en marsch som organiserats av fredsaktivister i de nordiska länderna och som passade mig perfekt. Det var tid för nyorientering inte bara på det samhälleliga planet utan också på det personliga, en sommar i skarven mellan två jobb och i efterdyningarna av ett havererat förhållande.

     Jag själv var med från Kiel i norra Tyskland till Eindhoven i Holland. Från den första till den tjugoandra juli gick jag mellan två och tre mil om dagen utan skoskav och utan extraskor som man var rekommenderad att ha med.

     Det var friheten i det mycket enkla. Jag kände ingen, var helt anonym men samtidigt ständigt omsluten av vänner. Än gick jag tillsammans med den ena och än med andra och så med den ena igen och så vidare. Emellanåt verkade det inte riktigt klokt att gå till Paris, men allra oftast njöt jag av den härliga stämningen; Ingrid från Norrland gick med ett dragspel i famnen och bredvid henne en man med fiol från England. En handikappad dansk åkte rullstol i hatt medan hans flicka i 6-årsåldern hoppade bredvid. En 80-årig norrman åkte cykel. Det var unga och gamla, vältränade och otränade om vart annat. 

     Ledda av cyklande poliser vaggade en aldrig förut skådad samling människor fram över landsbygden.

 

    Bredvid oss rullade en buss med tältutrustning, toalettvagnar och vagnar för dryck och soppor till rasterna. Det gick också att tillfälligt gå ombord på en buss för den som behövde vila. Sovplats för natten löste sig på varierande vis. En gång vaknade jag upp under en trappa på en skola, en annan gång under ett skrivbord hemma hos en tysk kille och någon gång ute i det fria med bara min handväska till kudde. Varje kväll satte marschens arrangörer upp vita jättetält för de gånger man där önskade rulla ut sitt liggunderlag. Och varje morgon sex dagar i veckan revs lägret för fortsatt marsch. Det kändes verkligen som i Boyes dikt att ”på ställen där man sover blott en gång /  blir sömnen trygg och full av sång”. 

     Besvärliga moment var de gånger det regnade och man aldrig blev torr, samt de dagar det inte gavs kaffe. Det kunde infinna sig en leda över projektet att gå till Paris, en leda över att alltid vara femhundra och över att bara gå och gå. Då var det bara till att fortsätta i alla fall, för det gick inte att hoppa av långt ifrån allmänna kommunikationer. Man hade ju bara sina ben.

     Det hände att lokalbefolkningen med borgmästaren i spetsen tog emot på stadens torg, när vi kom fram till ett ställe på kvällen. Och lokala fredsföreningar höll  tal och erbjöd mat. I Holland där bebyggelsen var tät stod människor ute i trädgårdarna med blommor i händerna när vi passerade. En gång mötte en teatergrupp i stadsporten; Jag minns en björn som ställde sig på bakbenen när vårt tåg närmade sig.

     I Tyskland var jag flera gånger med om att efter en dagsmarsch bli hämtad i privatbil och körd hem till dusch och middag och rena lakan hos människor som sympatiserade med marschen. Efter frukost kördes vi så tillbaka. En kväll ropades mitt namn upp i högtalaren bland de fem hundra på torget. Jag blev skräckslagen, men det var bara föregående natts familj som ringt sina vänner i nästa stad och som nu erbjöd denna natts logi. Det var typiskt för den välvilja och det intresse vi överallt mötte.

     Kanske är det som Gandhi sa:  ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen”  

 

*

 

I smidiga gymnastikskor gick jag fram över asfalten. 

     Det var sol, det var sommar och känslan av att hela världen legat för mina fötter har aldrig varit mer bokstavlig!