Vem är jag?

 

Jag är kvinna, 55 år, född och uppvuxen på en bondgård i Småland, äldst av sex syskon. Jag är gift  och mor till två pojkar, 10 och 14 år gamla och jag arbetar  sen många år  på  en gymnasieskola i Lund, som lärare i svenska och samhällskunskap.

 

Jag växte upp i en by med självägande bönder. Jordbruket drevs som det drivits sen generationer med häst, kor, grisar, kattor och höns i ladugården och vete, havre, råg och potatis på åkern. På vintern gällde skogsavverkning. Mina föräldrar arbetade från morgon till kväll sex dagar i veckan året runt och var alltid hemma. Bara de stora släktkalasen, kafferepen eller något ärende tog dem hemifrån. Min far är född på gården och bor där fortfarande. Han var 20 år innan han kom in till stan och själv var jag tonåring innan jag såg havet. Föregående generation var desto mer berest, då många, som min farfar, varit i ”Amerika”. Det var mitt i Wilhelm Mobergs utvandrarbygd.

 

Jag kommer från en gammal tid. Och känner mig ändå så modern.  När jag skulle födas körde pappa efter barnmorskan i häst och vagn. Mina klasskamrater i folkskolan kom alla från liknande bondgårdar. Ingen flyttade och ingen kom ny. Lärarinnan i småskolan bodde i skolhuset och var inte borta en dag, liksom läraren i folkskolan i den andra änden av huset alltid var närvarande. Det var tryggt och stillastående. 

 

Jag var till min mammas förargelse ”inte som de andra”. Jag ansågs lat och näsvis och tyckte om att läsa böcker. 60-talets stora utbildningssatsning tog mig till gymnasiet i Växjö där jag bodde inackorderad i fyra år. Här kom chocken. Jag förlorade kontakten med min bakgrund och skulle i många år känna mig ytterst vilsen. Någon gång i 30-årsåldern såg jag mitt liv som ett träd med ett djupt och rikt förgrenat rotsystem, men tvärt avhugget en bit upp. Jag hade rötter, men inget mer. Några tunna löv hade utvecklats men med luftrötter och utan förbindelse med den tjocka, avhuggna stammen och de djupa rötterna.

 

Jag kom till Lund 1967 för att läsa litteraturhistoria. Att jag tog en fil. mag- examen i nordiska språk, litteraturhistoria med poetik samt historia  var inte något jag  ens nämnde för mina föräldrar, så ointresserade var de av vad jag nu gjorde. När jag på institutionen för Ekonomisk historia framgångsrikt skrivit en uppsats om Arbetskraftsförhållandena inom jordbruket mellan 1750 och 1850, ville jag låta  pappa läsa den. ”Du ska inte tro att du är något”, blev hans svar.  Mina föräldrar hade helst sett att jag stannat hemma och på sin höjd blivit sjuksköterska i Växjö.

 

Pappa med sina sex år i folkskola var ändå en ovanlig bonde. Han hade väggen i sovrummet tapetserad med dikter och kartor och han följde intresserat med i nyheterna. Och det var dessa intressen, litteratur och samhälle, som jag utvecklade i Lund, men på ett annat sätt än pappa. Våren 1968 mötte jag världspolitiken och fascinerades av valet mellan att bränna studentmössan den 1:a maj eller att sätta den på huvudet. Jag fick inför nya vänner försvara varför vi läste Geijer och Tegnér på Litteraturhistoriska institutionen och varför en läkare skulle ha mer betalt än en sjuksköterska. 

 

Efter examen funderade jag på bibliotekshögskolan och i väntan på att komma in tog jag arbete på Bibliotekstjänst i Lund. Arbetsuppgifterna var enformiga och när jag en dag såg skylten ”Svenska för invandrare” på en dörr, knackade jag på och erbjöd min arbetskraft. Det 

 

 

var på Skomakargatan i Lund och jag stannade  på Kursverksamheten som Folkuniversitetet då hette i fem år. Jag undervisade nyanlända flyktingar från Chile, iranska studenter, polska, grekiska, amerikanska och många andra nationaliteter. Jag stortrivdes och njöt av att få använda mina färdigheter och av den avspända och internationella atmosfären. Jag engagerade mig fackligt och fick uppdrag som förtroendeman, ordförande i lokalföreningen för LFI, Lärarföreningen för invandrarlärare, och även styrelseuppdrag på riksplanet. 

 

Några år senare återkom jag till Bibliotekstjänst, men nu som lyriklektör på fritiden. Under tre år läste jag Werner Aspenström, Tua Forsström, Henrik Norbrandt och många andra. Att få en ny bok i brevlådan ingav något av samma lyckokänsla, som  jag som tonåring känt, när rätt kille ringde. Jag har också fritidsskrivit för lundatidningen Veckobladet under några år. Mitt arbete bestod av att intervjua och porträttera lokalpolitiker samt att bevaka och kommentera diverse politiska evenemang. Också detta skrivarbete fann jag krävande men mycket lustbetonat.

 

”Du är en bra tjej, du ska gå lärarhögskolan”, sa en arbetskamrat på Kursverksamheten. Det blev puffen. Jag hade vikarierat en termin på Malungs folkhögskola och fått smak på folkrörelsegrundad utbildning och sökte till folkhögskollärarlinjen i Linköping. Jag fick kurskamrater från hela landet, alla liksom jag i yngre medelåldern. Vi diskuterade folkbildning, politik och samhälle från morgon till kväll och så fick jag folkhögskollärarexamen med ämneslärarbehörighet. Yrkeslivet kunde börja.

 

Men över trettio år gammal började jag sakna familj. Karriären och det fackliga och politiska arbete jag tidigare funnit så attraktivt, blev mindre viktigt. Några kaotiska år följde. Jag sade upp min anställning på Kursverksamheten, sade upp min lägenhet i Lund och sålde de saker som inte fick plats i bagaget.  Jag ville bryta upp och tackade ja till en anställning på Åsa folkhögskola i Sörmland. Här trivdes jag inte alls och en svår tid började. På sommarlovet gick jag med i en fredsmarsch från Kiel till Eindhoven och fick andrum att bearbeta mina sorger. Privatlivet hade havererat och jag visste inte mer än att jag var 36 år, hade en frisk kropp, en akademisk examen och 3000 kronor.

 

Vid 38 års ålder träffade jag den man som kändes som den förste. Vi gifte oss och fick två välskapta söner. Att bli maka och mor var vad som fattats för att jag skulle känna den samhörighet med mitt ursprung som jag tidigare förlorat. Rot och krona fick förbindelse och de fladdriga luftrötterna försvann - för att återvända till bilden med det avhuggna trädet. Också yrkeslivet fick fäste, då jag efter flera ettårsanställningar på olika håll blev tillsvidareanställd  på Polhemskolan i Lund. Där har jag nu arbetat heltid i 17 år med avbrott för barnledighet. Yrket är lika roligt som, när jag som ung började på Kursverksamheten, men tio år före pensionen vill jag ”frysa tiden” litet.

 

Jag har alltid tyckt om att skriva. Jag skrev dagbok från tidiga tonår och många år framåt, jag skrev gärna brev, jag har skrivit dikter och fått några publicerade (facklig tidskrift och antologi) och jag har, som sagt, skrivit lektörrecensioner och porträtt. Jag vill utveckla skrivandet, finna uppslag att arbeta med och det är orsaken till att jag anmälde mig till Författarskolan. Jag tror att korta prosastycken eller dikter är min form. Material vill jag hämta ur det liv jag levt och sett. 

 

 

                                                                                                             Kerstin Gansmark år 2002